andreaturn

m bakis, hemmamys, mormoråmorfar

t Marieberg med mamma

o stan med CissiåMatilda, Hasses gäster

t Kulltorp

f Örebro med familjen

Jag grät inte i torsdags när jag var i Kulltorp, tror det var första gången sen skillsmässan som jag var i mitt gamla hem utan att gråta, och det kändes så bra! Har gått och tyckt så länge att det är jobbigt att jag snart måste ta mig i kragen och hälsa på mammas exman och hans föräldrar, saknar dom och vill verkligen träffa dom, vill inte att tiden ska gå och man ska tappa kontakten, men det är så svårt, jag blir så ledsen.

Men så när jag väl var där igår kändes allt bara så bra. Kommer garanterat ångra att jag går in på så personliga saker här, men känner att just detta inte behöver vara ett känsligt ämne längre i mitt liv.

Det är en konstig känsla att vara i vårat gamla hus där vi en gång bodde.. Det är så annorlunda, möbler, tavlor, godiset på bordet.. Men det är ändå så många saker som är precis som de brukar vara, tapeterna, tvbänken, öppna spisen, kökshyllorna.. Inte minst toaletten, dumt nog. På toaletten ändrar man ju inte så mycket, inga tavlor, möbler eller andra detaljer som byts ut med tiden.. Så lustigt nog, när man är på toaletten känns det som man är hemma igen, i samma hem som för flera år sedan. Fast på ett sätt känns det så avlägset så det känns mer som att man är och hälsar på i ett tidigare liv. Det var inte jag som bodde där, det var inte samma liv som jag har nu, det är en helt annan verklighet.

Men det känns bra på något vis, för jag är inte ledsen längre. Och jag tror inte att någon annan i detta sammanhang är det heller, längre.